Björn

I Härjedalen skjuts bortåt ett dussintal björnar varje år, på tok för många tycker en del, alldeles för få tycker andra. Att bjönen har gammal hemortsrätt i landskapet och var en fruktad konkurrent om jaktbytet redan i förhistorisk tid står faktiskt "skrivet" i sten vid Ruändan, nordost om Messlingen. Där skymtar den i hällmålningens utkant, medan ren och älg utgör motivets centrala bildelement, en rollfördelning som sannolikt återspeglar tillvarons realiteter på den tid då det begav sig. För det mesta har umgänget med björnarna förflutit friktionsfritt, även om det händer att en och annan skaffar sig mindre lämpliga vanor.

Björnen Åke var ett sådant problembarn, förälskad som han blev i slakträntan i en nödtorftigt täckt grop vid sjön Lossen. Detta hände i början av åttitalet. Varför slita och släpa när man inte behöver; vommar och skankar fanns ju i överflöd i gropen, dessutom alldeles gratis. Men den honungsburksförsedda publika tillstömningen med bil blev efter en tid väldig, ty alltsammans tilldrog sig intill allfarvägen. Åke blev efter några veckors prövning sövd och körd så långt det gick in i en av Härjedalens mörkaste skogar, men efter en tid stod han åter vid vägkanten och nu tiggde han. Dunket från bildörrarna lät honung tyckte Åke och honung lär ingen björn kunna motstå. Så det blev ingen annan råd; Åke bjöds åter på bilresa, den här gången till Kolmårdens djurpark och där växte han till sig och blev Sveriges störste och mest virile björnhanne. Sedermera flyttade han sitt pick och pack till Junsele djurpark och vem vet, där bor han kanske fortfarande. Åke fick han heta för att han åkte så mycket.

Copyright ©Härjedalens kommun Text och bild är skyddade av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.